.

Jag sitter här och tänker, över min arbetslöshet och hur jag ska kunna lösa den.
Jag tänker också tillbaka på de två åren jag har gått hemma. Alla tusentals ansökningar jag har gjort för att gång på gång på gång få höra ett nej.
En händelse dyker upp i huvudet:
I början av kursen jag gick på ABF här för ett par månader så genomförde vi ett projekt.
Vi gick ner på stan och besökte varenda valstuga för att ställa frågorna till politikerna.
En av våra frågor var hur de ser på arbetslösheten ibland ungdomar och alla partierna svarar i stort sett att de jobbar hårt för att lösa arbetslösheten bland ungdomar ända tills vi kommer till moderaterna och svaret kommer blixtsnabbt:
"Arbetslösheten ibland ungdomar existerar inte..."
Där står vi, en grupp på ett tiotal arbetslösa ungdomar och får höra att vi inte existerar. Klassen var dessutom uppdelad i 2 så det fanns minst, MINST 15 arbetslösa ungdomar utanför valstugan.
15 arbetslösa som alla dessutom har vänner som sitter i precis samma situation.
Jag har igentligen bara en fråga: Hur ska våran regering kunna lösa ett problem som de inte ens anser existerar?
Kanske två för man undrar ju hur de så stenhårt kan ignorera att problem som är så stort...

Många säger att vi är lata och att vi inte vill arbeta men det är väldigt sällan sant.
Att gå hemma är roligt de första två veckorna sedan klättrar man på väggarna.
Visa oss lite stöd istället för vi sitter i en svår situation som är väldigt tuff för oss.
En situation som vi mer än gärna vill ta oss ur.

I morgon är det dags igen precis som varje dag. Jag vaknar, stiger upp, slår upp dagens första kopp kaffe och sträcker mig efter telefonen för att precis som alla andra dagar fortsätta ringa runt till alla företag runt omkring. Kanske... bara kanske det äntligen är min tur?